PsychoBartender

Jag tycker inte om att ha såna här känslor för mig själv längre, så nu tycker jag att det är dags att NI får reda på hela sanningen om historien angående mina senaste inlägg! jag hoppas att ni, efter att ni läst detta, kommer förstå hur jag känner och varför jag känner som jag gör. och jag hoppas att den personen detta handlar om verkligen LÄSER hela bloggen!!


Alltihop började egentligen när jag gick i nian, (de som inte vet det så hade jag två VÄLDIGT jobbiga år på högstadiet). Vi skulle en lördagskväll åka till tingvalla ch vi skulle börja med att ha förfest hemma hos mig. Det var första gången jag träffade C. och vi klickade direkt. Efter den kvällen så var vi riktigt goda vänner, fast det tog nog ett tag innan vi blev bästa vänner, under veckorna och månaderna som gick då blev vi alltmer närmre vänner. Vi umgicks minst en gång i veckan och vi pratade varje dag. Varje helg sov vi över hos varandra och hon blev mer och mer som min syster och jag litade på henne till 100000% (efter de jobbiga åren i högstadiet så fick jag väldigt svårt för att lita på folk).

Åren gick och vi samlade på oss en massa minnen ihop, vi gjorde en massa galna saker Jag, H. och C.  Varje sommar, första helgen efter att vi ställt ner husvagnen så hade vi fest i husvagnen (oftast så var det bara vi 3, men vi hade ändå skit kul).

Efter något år så träffade jag S. som också var C:s granne och hon gillade väl detta måttligt, men vi fortsatte vara vänner även om det strulade till sig lite då, hon sa till mig Flera gånger att jag inte skulle glömma mina vänner bara för att jag skaffat pojkvän, och jag gjorde allt jag kunde för att få detta att gå ihop och det gick ganska bra tyckte jag. När det sen tog slut med S. så fortsatte jag och C vara bästa vänner och även systrar eftersom vi kallade varandras föräldrar för mamma och pappa och det kändes precis som att vi bodde överallt hos varandra.

Efter ytterligare ett år (tror jag det var) så träffade hon K, och det var då hon började ändras. När hon flyttade in hos honom, så slutade vi prata med varandra varje dag och det tog ibland veckor innan vi hördes, även om jag försökte ringa henne oftare så hade hon aldrig tid med mig längre. Detta pågick i ungefär ett år och sedan när jag träffade M(1). så blev det mer sällan som vi pratade, vi pratade nu kanske bara en gång i månaden och träffades en gång varannan månad eller något sånt.

När jag träffade M(2) så var det mycket mycket mer sällan som vi både träffades och pratade i telefon. Och i November förra året så vände hon mig ryggen helt och hållet.  Jag hade nu förlorat den enda personen i hela världen som jag litade på och jag hade även insett att jag hade förlorat min bästa vän och syster, den enda personen som jag kände att jag verkligen kunde lita på hade nu gått sin väg och tittade inte tillbaka.

Kan du, C. nu förstå varför jag reagerade som jag gjorde, även om jag vet hur svårt det är när ett förhållande tar slut? för som du vet så har jag gått igenom det.. många gånger. Men jag kunde inte hjälpa att jag blev glad över detta. Du svek mig så som ingen annan har svikit mig. DU, personen som jag älskat som min egen syster, sårade mig på ett sätt som jag aldrig kommer glömma, "bara" för att du skaffade pojkvän?!!  

Jag hoppas verkligen att du läser detta, och förstår att jag hade mitt skäl till att känna som jag gjorde. För jag menar verkligen det som jag skrev innan, du var min syster och du vände mig ryggen för en kille, och du svek mig på ett sätt som jag inte kan förstå.

Nu tror jag att jag har fått sagt allt som jag ville, och nu ska jag göra som du bad mig: jag ska dra dit pepparn växer, med ett stort jävla hål i hjärtat, och en massa tårar som trillar när jag tänker tillbaka på våra 4 år som systar.

    detta är sista bilden ever jag laddar upp på oss!  C. Jag och H.

(tack för de 4 åren jag fick av era liv)